Om vår stad skulle vara en familj
Det är en kall vinterdag i början av januari. Mamma Tamara, pappa Lennart och rika mormor Umeå Kommun sitter vid köksbordet och har just dukat upp till kvällsmål. På golvet sitter Lennart och Tamaras lilla son Krister Olsson, lekandes med sin senaste julklapp han fått av rika mormor Umeå Kommun, en alldeles egen byggsats i lego med två tillhörande lyftkranar. Krister Olsson hade byggt varenda dag sedan julafton med byggsatsen, han var nästintill maniskt intresserad av att pyssla med legobitarna. Han hade redan gjort ett magnifikt bygge han kallade ”Kulturväven” som både hans föräldrar och mormor var mycket stolt över.
Nu hade Krister Olsson gått vidare med ett nytt bygge han nästan var klar med. Krister Olsson hade precis skrivit a:et i ordet ”Utopia”, ett ord som han just lärt sig stava till, på en bit wellpapp och tejpat fast den på ingången på sitt varuhus gjort i miniatyr av mörkgråa legoklossar och fasttejpade tillklippta OH-papper ropar han plötsligt till Lennart.
- Pappa! Jag måste ha fler glasskivor! Det blir inte NOG transparent!
- Ja ja Krister, svarade Lennart. Jag tar väl hem ytterligare några fler OH-papper från jobbet på bekostnad av skattebetalarna.
Rika mormor Umeå Kommun log mot sitt barnbarn. Hon var stolt över att se en äkta entreprenör i släkten.
- En dag ska jag bygga ett riktigt varuhus, utbrast Krister Olsson. Det ska jag, jag bara VET att jag ska det. OCH en RIKTIG kulturväv, det ska bli de två mäktigaste byggnaderna i hela staden!!
- Det ska du absolut, sade rika mormor Umeå Kommun med kärvänlig ton. Det ska du absolut.
- Ja, men du vill väl inte spendera alla mormors pengar på en och samma gång, sade pappa Lennart försiktigt
- Ja Krister Olsson, tänk på att rika mormor Umeå Kommun inte har obegränsat med pengar, sade mamma Tamara försynt
- MEN FATTAR NI INTE ATT JAG VILL BYGGA PÅ RICKTICKT, skrek Krister Olsson och sprang gråtandes in på sitt rum, kastade sig på sängen och slog i vredesmod med knytnävarna på Nalle Puh-örngottet.
Lennart och Tamara utbytte trötta blickar. Tamara nickade åt Kristers rum, syftandes på att hon ville att Lennart skulle ta den här tröstgången. Lennart hann precis börja resa sin lilla gubbkropp från den uppvärmda platsen i kökssoffan för att ännu en gång trösta Krister Olsson, då rika mormor Umeå Kommun snabbt ställde sig upp och sade:
- Jag kan gå, börja äta ni så kommer vi snart.
Rika mormor Umeå Kommun gick in och satte sig på sängkanten och la handen på sitt barnbarn.
- Gubben, du vet att vi inte har råd att bygga massa nya hus bara sådär, sade rika mormor Umeå Kommun tröstsamt.
- Men rika mormor Umeå Kommun, du har ju själv sagt att ALLA andra städer får bygga pampiga köpcentrum endast gjorda i glas och betong med plats för både ohållbar konsumtionshets och kapitalism, det säger du ju hela tiden! Varför får inte VI ha det?!
- Man måste ta hand om kommunekonomin, svarade rika mormor Umeå Kommun. Man kan inte bara hur som helst räkna med glädjekalkyler och hoppas att det löser sig, svarade rika mormor Umeå Kommun mycket pedagogiskt.
-Joho!! Det kan man visst!!
- Aaaa okej då vi bygger båda dina två galna byggen på riktigt och sen får vi se vad som händer, vad säger du om det lilla Krister Olsson? sade rika mormor Umeå Kommun som efter det här uttalandet fick byta namn till skuldsatta mormor Umeå Kommun utan framtidshopp
- Jaaa, utropade Krister Olsson. Tillsammans kan du och jag mormor utrota ALL gräsrotskultur innan kulturhuvudstadsåret ens börjat!! Vilken pangsuccé!
Sen gick de två, hand i hand, ut till köket där mamma Tamara och pappa Lennart satt och väntade och tillsammans åt upp brandkåren, den kommunala välfärden, alla lampor i hela staden samt allt sunt förnuft och bajsade sedan ut alltsammans i form av snö som inte kunde plogas bort pga sparkrav :)
sluuuuuuuut på historia
Kommentarer
Postat av: Marie
Kung!
Postat av: Anonym
Bäst!
Postat av: Ebba
Lol!
Trackback
