Om vår stad skulle vara en familj
Det är en kall vinterdag i början av januari. Mamma Tamara, pappa Lennart och rika mormor Umeå Kommun sitter vid köksbordet och har just dukat upp till kvällsmål. På golvet sitter Lennart och Tamaras lilla son Krister Olsson, lekandes med sin senaste julklapp han fått av rika mormor Umeå Kommun, en alldeles egen byggsats i lego med två tillhörande lyftkranar. Krister Olsson hade byggt varenda dag sedan julafton med byggsatsen, han var nästintill maniskt intresserad av att pyssla med legobitarna. Han hade redan gjort ett magnifikt bygge han kallade ”Kulturväven” som både hans föräldrar och mormor var mycket stolt över.
Nu hade Krister Olsson gått vidare med ett nytt bygge han nästan var klar med. Krister Olsson hade precis skrivit a:et i ordet ”Utopia”, ett ord som han just lärt sig stava till, på en bit wellpapp och tejpat fast den på ingången på sitt varuhus gjort i miniatyr av mörkgråa legoklossar och fasttejpade tillklippta OH-papper ropar han plötsligt till Lennart.
- Pappa! Jag måste ha fler glasskivor! Det blir inte NOG transparent!
- Ja ja Krister, svarade Lennart. Jag tar väl hem ytterligare några fler OH-papper från jobbet på bekostnad av skattebetalarna.
Rika mormor Umeå Kommun log mot sitt barnbarn. Hon var stolt över att se en äkta entreprenör i släkten.
- En dag ska jag bygga ett riktigt varuhus, utbrast Krister Olsson. Det ska jag, jag bara VET att jag ska det. OCH en RIKTIG kulturväv, det ska bli de två mäktigaste byggnaderna i hela staden!!
- Det ska du absolut, sade rika mormor Umeå Kommun med kärvänlig ton. Det ska du absolut.
- Ja, men du vill väl inte spendera alla mormors pengar på en och samma gång, sade pappa Lennart försiktigt
- Ja Krister Olsson, tänk på att rika mormor Umeå Kommun inte har obegränsat med pengar, sade mamma Tamara försynt
- MEN FATTAR NI INTE ATT JAG VILL BYGGA PÅ RICKTICKT, skrek Krister Olsson och sprang gråtandes in på sitt rum, kastade sig på sängen och slog i vredesmod med knytnävarna på Nalle Puh-örngottet.
Lennart och Tamara utbytte trötta blickar. Tamara nickade åt Kristers rum, syftandes på att hon ville att Lennart skulle ta den här tröstgången. Lennart hann precis börja resa sin lilla gubbkropp från den uppvärmda platsen i kökssoffan för att ännu en gång trösta Krister Olsson, då rika mormor Umeå Kommun snabbt ställde sig upp och sade:
- Jag kan gå, börja äta ni så kommer vi snart.
Rika mormor Umeå Kommun gick in och satte sig på sängkanten och la handen på sitt barnbarn.
- Gubben, du vet att vi inte har råd att bygga massa nya hus bara sådär, sade rika mormor Umeå Kommun tröstsamt.
- Men rika mormor Umeå Kommun, du har ju själv sagt att ALLA andra städer får bygga pampiga köpcentrum endast gjorda i glas och betong med plats för både ohållbar konsumtionshets och kapitalism, det säger du ju hela tiden! Varför får inte VI ha det?!
- Man måste ta hand om kommunekonomin, svarade rika mormor Umeå Kommun. Man kan inte bara hur som helst räkna med glädjekalkyler och hoppas att det löser sig, svarade rika mormor Umeå Kommun mycket pedagogiskt.
-Joho!! Det kan man visst!!
- Aaaa okej då vi bygger båda dina två galna byggen på riktigt och sen får vi se vad som händer, vad säger du om det lilla Krister Olsson? sade rika mormor Umeå Kommun som efter det här uttalandet fick byta namn till skuldsatta mormor Umeå Kommun utan framtidshopp
- Jaaa, utropade Krister Olsson. Tillsammans kan du och jag mormor utrota ALL gräsrotskultur innan kulturhuvudstadsåret ens börjat!! Vilken pangsuccé!
Sen gick de två, hand i hand, ut till köket där mamma Tamara och pappa Lennart satt och väntade och tillsammans åt upp brandkåren, den kommunala välfärden, alla lampor i hela staden samt allt sunt förnuft och bajsade sedan ut alltsammans i form av snö som inte kunde plogas bort pga sparkrav :)
sluuuuuuuut på historia
Nä allvarligt hörni
Angående hatgruppen mot midgårdsfeministerna: känner bara: såhär: AAAAAAAAAAAH MEN VÄX UPP SKÄRP KLIPP DIG OCH SKAFFA ETT JOBB för seriöst, på riktigt, vem fan, orkar, bry, sig, om att någon liten, liten, liten människ känner för att ***~/RÖrA Om i GrYTaN\~*** genom att skapa en låtsasanvändare eller fem och skapa en sida som uppenbart bara är där för att provocera???
TÄNK vad lite liv man har om man ba en dag vaknar upp och tänker "näää men hördu lilla hjärna, idag ska du och jag göra stordåd genom det mest innovativa tillvägagångssätt homo sapiens sapiens NÅGONSIN TÄNKT och utannonsera den FRÄSCHASTE tanken sen sockerfri ketchup alltså att visa sitt hat mot 'alla äckliga och vidriga feminister i Sverige. Särskilt de som går på midgårdsskolan i Umeå'" man ba VEM I HELVETE har en formulering som sådan alltså VEM i VÄRLDEN kan ens FÖRFATTA en SÄMRE JÄVLA GRUPPBESKRIVNING än så här. Det undrar jag. Att ba "eeee aaaa hata alla feminister......men....eeeeee ( :S upphöjt till en fkn triljard)......mest de som går på midgårds........skolan i......Umeå........ :P :S :D" VILKEN JÄVLA 7-ÅRING uppvuxen under ett stort granitblock kan ens skriv ngt sånt?????????
Vill avsluta detta fantastiskt välformulerade inlägg med att jag är glad och stolt över alla mina fellow Sverige- och midgårdsfeminister att ni tar kampen mot idiotin samt att skaparen av sidan oavsett om hen gjorde den i skämtsyfte eller för att faktiskt få en plattform för att basunera ut sin åsikt är dum i huvudet och borde skämmas.
MIDGÅRDSFEMINISTERNA - UNITED TOGETHER ALWAYS
Evig kärlek till alla b-röder och s-ystrar
Gustaf Bergendahl
21 november
Hejhej. Vad som hänt den senaste tiden på denna transportsträcka till graven som även kallas livet är inte så mkt. Var i Saxnäs förra helgen vilket var soft, det enda jag gjorde var att hugga träd, förtära älg och inte så mycket mer än det. Det är jobbigt att vara i skolan men för att vara i mitten av november mår jag ändå helt okej, så när på ett par ångestatacker om dagen men va fan det ska kännas att man lever. Snart är det jul och jag taggar med julmusik och bakpepp.mm här: en bild på mig i *strålkastarljuset*
nä nu flyttar jag
Hejdå livet, vi hörs på måndag. Ring 0952-42041 om du vill ngt brådskande :))
din sämsta tid är nu
Jag vet inte hur jag ska hantera livet just nu. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag vet inte vad att göra av mig själv. Jag har typ ångest för att bli vuxen?? Eller kanske inte för att bli vuxen utan mer framtiden överlag. Jag har aldrig känt så här förut, och det är en sjuk känsla som jag inte vet hur jag ska hantera. Ångest för så mkt töntigt att det inte förtjänas att skrivas på internet. På fredag åker jag till Stockholm och hälsar på min familj.
Nedan en liten gif från en svunnen tid då svallet va bra
