gurrag.blogg.se

alltså jag har fått nå galna utslag över ben och fötter, har haft feber från och till och lite ont i halsen, är ganska yr d känns som att jag är lite lite full och har tagit lite lite lustgas åååå ringde sjukvårdsupplysningen å de ba aa ring vårdis i morgon men om du får hög feber eller kräks ska du åka in akut å ja ba :)))))) har jag cancer :)) har jag ebola :)) har jag fått utslag pga allergisk mot rasister :))) vet inte :)))) 

Åkte till Stockholm och drack sommarens drink med fina.

Det är så jävla speciellt, att veta att någon ska dö. Inte huxflux i en hjärtattack utan genom en medveten injektion. Att hålla i någon som betytt så otroligt mycket under så lång tid i famnen och veta att det som injiceras här kommer göra att ditt hjärta slutar slå. Att känna hjärtat stanna. Även fast det förmodligen var för hans bästa så finns det ju något inom en, något typ av evolutionärt beteende som skriker att det är fel. Din flockmedlem dödas, och du gör inget åt det. Det var du som bestämde det. Försöker tänka rationellt men det går sådär så här på kvällskvisten.

Att lägga den lelösa kroppen i ett badlakan för att sen lämna honom där. Eller ja. Det är ju inte han. Det är bara en liten lurvig kropp som hans själ i elva år huserat i. Det känns oväntat jobbigt att veta att kroppen ligger i något kylrum i väntan på kremering. Sjukt underlig känsla, det är ju som sagt bara en kropp utan själsligt innehåll.

Under hela dagen som gått har jag som känt hans närvaro, det känns verkligen inte som han är död. Det kommer det nog inte kännas förrän långt från nu. Känslan av att han är i rummet bredvid,  sover i soffan eller tuggar på ett ben i köket. Fast det gör han ju inte. Han är ju död. Eller det är han kanske inte heller egentligen. Det är en klyscha, men ändå så sant. Att han lever kvar inom en. Bara att jag aldrig kommer få känna hans lukt eller ens träffa honom. Fkn piss hell shit pooop känner jag bara.

Jag kommer att sakna att inte höra tassande steg när jag kommer hem. Jag kommer att sakna att hämta tidiningen tillsammans med någon som bär den från dörren de fyra metrarna in i köket och är svinglad för att få hjälpa till. Jag kommer att sakna att lukta på trampdynor att klia bakom öron. Jag kommer att sakna två stora bruna slukande ögon och en svart blöt nos. Jag kommer att sakna grävande tassar i soffan, blöta pussar på kinden. Jag kommer att sakna att vakna upp, gå ut i vardagsrummet och klappa världens finaste gråa pudelpäls innan jag går till skolan.

 

Jag kommer att sakna en bästa hundkompis som alltid, alltid, alltid finns där. Som inte finns här. 

 

Ture. Tack för allt. Jag saknar dig så jävla mycket.

 

Nu: bildbomb. Jävlar vad många selfies det blev ändå. 

 

Diskuterar viktiga frågor över ett glas.