Ture
Typ 13 timmars hund- och hopplöshet har passerat. Det känns så jävla sjukt att han är död. Orkar inte vara en sån som sörjer husdjur på internet pga dödstöntigt men lovar här dyrt och heligt att aldrig mer raljera över fenomenet för alltså faan vad ont det gör. Elva år. Jag var åtta år när han kom till vår familj. Så sjukt jävla många minnen tillsammans. Och klart det gör ont, även om han nu ~bara var en hund~.
Det är så jävla speciellt, att veta att någon ska dö. Inte huxflux i en hjärtattack utan genom en medveten injektion. Att hålla i någon som betytt så otroligt mycket under så lång tid i famnen och veta att det som injiceras här kommer göra att ditt hjärta slutar slå. Att känna hjärtat stanna. Även fast det förmodligen var för hans bästa så finns det ju något inom en, något typ av evolutionärt beteende som skriker att det är fel. Din flockmedlem dödas, och du gör inget åt det. Det var du som bestämde det. Försöker tänka rationellt men det går sådär så här på kvällskvisten.
Att lägga den lelösa kroppen i ett badlakan för att sen lämna honom där. Eller ja. Det är ju inte han. Det är bara en liten lurvig kropp som hans själ i elva år huserat i. Det känns oväntat jobbigt att veta att kroppen ligger i något kylrum i väntan på kremering. Sjukt underlig känsla, det är ju som sagt bara en kropp utan själsligt innehåll.
Under hela dagen som gått har jag som känt hans närvaro, det känns verkligen inte som han är död. Det kommer det nog inte kännas förrän långt från nu. Känslan av att han är i rummet bredvid, sover i soffan eller tuggar på ett ben i köket. Fast det gör han ju inte. Han är ju död. Eller det är han kanske inte heller egentligen. Det är en klyscha, men ändå så sant. Att han lever kvar inom en. Bara att jag aldrig kommer få känna hans lukt eller ens träffa honom. Fkn piss hell shit pooop känner jag bara.
Kommentarer
Trackback
