gurrag.blogg.se

Jag har alltid tyckt att de som sörjer sina husdjurs bortgång offentligt borde ta sig i kragen, sluta böla på sociala medier och ta sig själva samman. Det är ett djur som har dött, inte en människa. Nu när det typ eventuellt mest troligt kommer hända mig om förhoppningsvis typ två år eller kanske i morgon inte vet jag med den där jävla hunden vill jag ta tillbaka allt ont jag sagt om folk som sörjer sina lurviga vänner på world wide web. Jag vet inte vad jag kommer göra om ture skulle dö nu. Jag var 8 år gammal när han kom till oss. Vi har gått igenom så jävla mycket tillsammans. När jag var 11 och signe bråkade skiten ur mamma och pappa och skrek och ture kröp ihop till en liten boll och jag tog in honom på mitt rum och klappade honom för att lugna ner både mig och honom. Alla promenader i slask och duggregn, alla välkomnanden hem från skolan. Han har alltid funnits där. Och snart gör han inte det. Och då kommer jag förmodligen lägga ut en film på youtube med fingerspelsgitarr, bilder där han hoppar i sommargräs och med lama övergånger mellan bilderna samt någon typ av lam skrift i ett fult typsnitt. Tills dess.